Jordmåner

Med jordmån menas den övre delen av marken som påverkas av organismer, vatten, vind och klimat och därmed förändrats i något eller några avseenden. Jordmånens utveckling bestäms också av topografiska förhållanden och modermaterialets egenskaper t. ex. den lösa avlagringens ursprungliga mineral- och kornstorlekssammansättning. De faktorer som påverkar jordmånsutvecklingen brukar benämnas jordmånsbildande faktorer.

Jordmånen kan också sägas vara den del av marken som utnyttjas av växtrötterna och som därvid är basen för växtproduktion. I Sverige har jordmånerna i regel utbildats i lösa glaciala eller postglaciala avlagringar. I andra klimatområden utanför glaciärpåverkan och med intensiva processer i marken kan jordmånen omfatta hela den lösa avlagringen som bildats genom organismernas, klimatets och vattnets inverkan.

Utbildandet av en jordmån innebär alltså att olika processer i marken förändrar ursprungsmaterialet, dvs berget eller en lös avlagring. Exempel på markprocesser är kemisk vittring av mineral men också utfällning av svårlösliga sekundära mineral, t ex oxider av järn och aluminium. Andra markprocesser är ansamling av dött organiskt material på markytan samt nedtransport till djupare skikt. Perkolerande vatten kan föra med sig fasta partiklar och lösta ämnen som endera kan fastna på större djup i marken eller transporteras till andra områden som t.ex. utströmningsområden eller sjöar. Markorganismerna förändrar den rumsliga fördelning av partiklar i marken. På så sätt kan markdjur bidra till en aggregerad markstruktur med stora porer.

Marken har naturligtvis påverkats på olika sätt bl a därför att klimat och organismer är olika på skilda håll såväl i Sverige som i världen i övrigt. Därigenom har ett mycket stort antal jordmånsvarianter uppstått. Till skillnad mot vad fallet är inom floristik och faunistik uppstår inga klart (genetiskt) avgränsade arter eller sorter utan jordmånerna övergår gradvis i varandra. Inom jordmånsläran försöker man dock systematisera och sammanföra jordmåner i genetiskt besläktade enheter. Tanken är också att dessa enheter skall ha ett praktiskt värde genom att särskild hänsyn tas till egenskaper som är viktiga ur användarsynpunkt, t ex produktionsförutsättningar. Begreppet jordmån måste också relateras till en viss ytastorlek, nämligen en grop med 1m sida. Om så inte vore skulle jordmånsbeskrivning och klassificering bli praktiskt helt ohanterbart. Avsikten är att förhindra att lokala mikrovariationer, t.ex. beroende på maskaktivitet eller en multnande kvist beskrivs som separata jordmåner.

Genom jordmånsprocesserna utbildas olika horisonter i marken med sinsemellan olika egenskaper. Varje jordmån karakteriseras av en specifik sekvens av horisonter. De olika horisonterna är: i) organiskt lager (O), urlakningshorisont (A och E), anrikningshorisont (B) samt ursprungsmaterial (C).

Jordmåner enl. FAO

I Sverige finns ett nationellt system för klassificering av jordmåner, omfattande bl a olika former av podsoler samt brunjordar, sumpjordar och lithosoler. Andra länder eller regioner i världen tillämpar i regel sina lokalt utvecklade system för jordmånsklassificering. Det system som utformats i USA, benämnt "Soil Taxonomy" är så omfattande och så generellt att det kan användas globalt, t ex i de nordiska länderna. I systemet ingår 11 huvudgrupper, t ex Spodosols, Inceptisols, Entisols och Histosols. FAO-Unesco sammanställer världskartor över jordmåner och i samband därmed finns en internationell jordmånsklassificering - Soil Map of the World, revised legend. Systemet omfattar 28 huvudgrupper, t ex Podzols, Cambisols, Histosols, Gleysols, Leptosols, Regosols och Arenosols. Dessa indelas i undergrupper. FAO-Unesco's system tillämpas, jämte det nationella, vid den svenska skogliga ståndortskarteringen.

Eftersom jordmånerna är ett resultat av olika markprocesser och ståndortsförhållanden kan man ur jordmånerna läsa något om markens egenskaper, känslighet, användbarhet och skötselkrav. Jordmånerna används därför regelmässigt i hela världen som indikatorer vid bruk av mark och vid markanvändningsplanering. Genom att jordmånerna ständigt är utsatta för förändringar kan återkommande karteringar visa vilka konsekvenser markanvändning och miljöpåverkan får för markprocesserna.