Frekvenskarta som visar hur stor andel av skogsmarksarealen som utgörs av jordmånsklassen brunjordar som består av sammanslagning av jordmånerna kulturjordmån, brunjord, övergångstyp och ej utbildad p.g.a. tät jordart där humusformen inte är torv eller gyttja.

Stabila Brunjordar

Brunjordar kännetecknas av att de saknar blekjord samt av att de har en djup A horisont som genom markdjurens omblandning innehåller såväl organiskt material som mineraljord. Genom omblandningen saknas i regel en O horisont. Däremot finns i A horisonten oftast en humusrik och lucker mull. Brunjordarna uppdelas i stabila och instabila typer.

De stabila brunjordarna är inte podsolerade och saknar därför blekjord och rostjord. Däremot har de en brun eller brunröd horisont som innehåller organiskt material och olika vittringsprodukter, t ex järn- och aluminiumhydroxider. Dessa är utfällda utan någon föregående transport eller omfördelning inom profilen. Förutsättningarna för brunjordsbildning är således dels att vattenhalten inte får vara för hög, dels att förhållandena inte får vara sådana att marken podsolerar. Stabila brunjordar förekommer därför inom områden med mycket goda mineralogiska förutsättningar, t ex med grönstenar eller kalkstenar. De förekommer också inom områden med finkorniga jordar som leriga moräner eller sediment med mjäla eller finare. Brunjordsbildningen gynnas också om avdunstningen närmar sig nederbörden i mängd därför att detta innebär lägre utlakningsförluster och högre halter av metaller i de markytenära skikten.

Jordmånshorisonterna i en stabil brunjord är A, B och C.

De stabila brunjordarna är alltså associerade med bördig mark och är ofta uppodlade eller bevuxna med lövskog. Genom sin särpräglade biologiska aktivitet blandas mineraljord kontinuerligt med organiskt material vilket gynnar vittring, förnans nedbrytning och växtnäringsämnenas recirkulation samt ger en för växterna och rotsystemen bra markstruktur. En förbättrad struktur med stora vatten- och luftledande porer är särskilt viktig i de fall då mineraljorden är mycket finkornig.

Brunjordsbegreppet är komplext och kan omfatta flera olika jordmånstyper. I FAO-Unesco systemet saknas en enkel motsvarighet till den svenska brunjorden. Istället särskiljs ett flertal olika jordmånstyper med sina respektive processer och förutsättningar. De stabila brunjordarna i Sverige faller vanligen inom två typer; Cambisoler och Regosoler. För att kunna klassificeras som en Cambisols krävs emellertid bl a 8% ler i mineraljorden vilket innebär att Cambisoler i Sverige främst förekommer på finkorniga sediment. Endast undantagsvis har moränerna lerhalter över 8%. Regosolerna är i FAO-systemet närmast tänkt som en ung jordmån som på grund av för torrt eller för kallt klimat ännu inte har hunnit särpräglas.

Instabila Brunjordar

Brunjordar kännetecknas av att de saknar blekjord samt av att de har en djup A horisont som genom markdjurens omblandning innehåller såväl organiskt material som mineraljord. Genom omblandningen saknas i regel en O horisont. Däremot finns i A horisonten oftast en humusrik och lucker mull. Brunjordarna uppdelas i stabila och instabila typer. De instabila betecknas också som övergångstyper mellan brunjord och podsol.

De instabila brunjordarna saknar blekjord men har en rostjord med många gemensamma morfologiska och kemiska drag med podsolernas rostjordar. Bildningen av instabil brunjord karakteriseras av podsolering men med omblandning i den övre delen av marken så att någon blekjordshorisont inte hinner utbildas. Den instabila brunjorden kan därför lika väl uppfattas som en podsol som en brunjord. Internationellt grupperas denna jordmånstyp i regel till podsolerna.

Jordmånshorisonterna i en instabil brunjord är A, B (ibland Bs) och C. I vissa fall överlagras A horisonten av en O horisont.

Omblandningen av den övre delen av marken kan hänga samman med grävande markdjur, främst daggmaskarter. Dessa gynnas på flera sätt av olika lövträd och kan på ett par år förstöra en blekjordshorisont efter t ex björkintroduktion på en tidigare granskogsmark. På motsvarande sätt kan dessa marker utveckla en blekjord om daggmaskarna missgynnas, men detta tar väsentligt längre tid än den omvända processen. Labiliteten och känsligheten för markanvändning har gett namnet instabil brunjord.

Instabila brunjordar utvecklas inte om ståndortsförhållanden, utöver trädslaget, är mycket ogynnsamma. De förekommer därför framför allt på marker med måttligt god mineralogi främst i södra Sverige inom nederbördsfattigare områden och där kulturpåverkan av människor varit stor.