MarkInfo
English
Information
Klimat
MarkAllmänt
Ägoslag
Jordmåner
Jordart
Jorddjup
Ytblockighet
Humuslagret
Berggrund
Berggrundskarta
Rörligt markvatten
Markfuktighet
Mineral
MarkKemi
Vegetation
Interaktiv
Sveriges LantbruksuniversitetWebbkarta över MarkInfo Skoglig marklära-hemsidaKontakt

2007-02-10

Berggrund

Berggrunden utgör det fasta underlaget under de lösa jordavlagringarna. Den vanligaste berggrunden i vårt land är den som brukar kallas urberget. Detta har bildats under en tidrymd av två till tre miljarder år genom magmatiska, sedimentära och metamorfa processer. Främst består det av olika typer av bergarterna gnejs och granit men variationen av bergarter är stor. Sedan urberggrunden bildades har den eroderats och nötts ned och det vi idag ser är en yta som när berget bildades befann sig på ca 10-15 km´s djup i jordskorpan.


Berggrundskarta

Sveriges äldre berggrund - urberget

Den vanligaste berggrunden i Sverige är den som brukar kallas urberget och som har bildats under en tidrymd av två till tre miljarder år genom magmatiska, sedimentära och metamorfa processer. En omväxlande historia, där flera bergskedjebildande faser (orogeneser) satt sina spår, har givit upphov till en berggrund av varierande sammansättning. Sedan urberggrunden bildades har den eroderats i varierande omfattning och det vi idag ser är en yta som när berget bildades befann sig ca 10 - 15 km under markytan. Sveriges äldre berggrund kan grovt delas i 5 huvudregioner eller provinser, som utgör delar av den s.k. Baltiska skölden.

Den absolut äldsta berggrunden som är mellan 2,5 och 3 miljarder år gammal finns i nordligaste Sverige, i den arkeiska provinsen, som har mycket liten utbredning i Sverige. Den består i huvudsak av till gnejser omvandlade graniter, granodioriter och dioriter. även isolerade grönstensbälten med omvandlade sedimentära bildningar och basiska vulkaniter förekommer.

Den större delen av norra Sverige utanför fjällkedjan och östra Svealand utgör ett stort sammanhängande område som kallas för svekokarelska provinsen och som uppdelas i två delprovinser benämnda den svekofenniska respektive den karelsk-lapponiska delprovinsen. De svekofenniska bergarterna bildades i samband med den svekokarelska bergskedjeveckningen (orogenesen), som hade sin huvudfas för 1,8 - 1,9 miljarder år sedan. Inom detta omfattande område är berggrunden mycket omväxlande med magmatiska bergarter t ex graniter samt sedimentära bergarter och vulkaniska bergarter som omvandlats under värme och högt tryck till metamorfa bergarter s.k metasediment och metavulkaniter. Den äldre beteckningen leptit har numera ersatts av begreppet metavulkanit. Leptit har definierats som en bergart eller hel bergartserie som bildats genom regionalmetamorfos av kiselsyrerika (sura eller intermediära) lavor eller vulkanisk tuff, där medelkornstorleken ligger mellan 0,5 - 0,05 mm hos leptitbergarten. Begreppet leptit har använts inom Sverige och Finland.

För att ge en uppfattning om den svekofenniska delprovinsens utsträckning kan nämnas att den omfattar tre delar. 1) Den norra regionen med Norrbottens län och Skelleftefältet; 2) den mellersta regionen med centrala och södra Norrland och 3) den södra regionen med Bergslagen-Uppland-Sörmland och östergötland-nordöstra Småland.

I det sydvästliga gränsområdet till den svekofenniska provinsen löper den tredje stora berggrundsprovinsen, den sk transskandinaviska granit-porfyrbältets provins (TMB). Som framgår av namnet är det graniter och porfyrer som genom sin utbredning dominerar bältet. Tidsmässigt påbörjades bildingen av dessa bergarter under den svekofenniska tiden för 1,9 miljarder år sedan och pågick under några hundratal miljoner år. De huvudsakliga bergarterna utgörs av Värmlands- och Smålandsgraniter men även av Dalagraniter och Dalavulkaniter (porfyrer). Till denna provins räknas även på flera ställen förekommande senprekambriska sedimentära bildningar, som överlagrar den äldre berggrunden. Sådana exempel är t ex Dalasandstenarna som utgör ett udda inslag av äldre sedimentärt berg i den för övrigt magmatiska berggrunden. öjebasalt är en magmatisk ytbergart, som bildats samtidigt med sandstenarna och som nu genomsätter dem. På liknande sätt uppträder talrika gångar av diabas t. ex. Åsbydiabasen, som flacka lagergångar i formationen.

I väster begränsas TMB av en markerad förkastningszon som benämns protoginzonen. Detta är en rörelse- eller förkastningszon som korsar sydsvenska höglandet och fortsätter mellan Vänern och Vättern för att sedan sträcka sig mot nordvästra Värmland. Protoginzonen karakteriseras av att berggrunden i öster genom tilltagande förskiffring successivt övergår i gnejs i riktning västerut. Väster om själva protoginzonen ligger den fjärde provinsen, sydvästskandinaviska provinsen, som omfattar västra Svealand och västra Götaland. Denna region innehåller främst gnejser och kallades tidigare för det sydvästsvenska gnejsområdet. Inom provinsens svenska del kan tre markerade tektoniska zoner (förkastningszoner) identifieras, Mylonitzonen ("mjölzonen"), Dalslandsförkastningen och Götaälvlinjen. Den förstnämnda, som löper från mellersta Värmland via Värmlandsnäs till trakten av Varberg, utgör även gräns mellan provinsens östra och västra segment. Ett av de mer betydelsefulla inslagen i gnejsberggrunden utgör hyperiterna, en typ av diabas med specifik mineralsammansättning. Dessa bergarter förekommer i ett stråk genom centrala Värmlands och nordöstra Västergötlands gnejser samt i form av s.k. hyperitdiabaser (populärt benämnda svart granit) längs protoginzonen från Vättern till norra Skåne. Dessa intrusioner har inträffat vid olika tider under en mycket lång perid omfattande ca 600 miljoner år.

Den femte och sista provinsen inom den prekambriska berggrunden är Blekinge-Bornholmprovinsen, som i viss mån intar en särställning och avviker från de övriga prekambriska eller proterozoiska berggrundsleden i Sverige. Nordgränsen för denna provins utgörs av förkastningar. Bergarterna inom detta område karakteriseras av graniter och övergångsformer mot granitisk gnejs s.k. Blekinge kustgnejser.

Denna grova indelning av berggrunden i Sverige lämnar inte utrymme för de många lokala variationerna som kan vara av stor betydelse för t ex näringsförhållandena på en plats. På flertalet platser finns det ställen där smält magma har trängt in i eller upp genom sprickor (intruderat) i det annars fasta berget och bildat en lokal avvikande bergart. Exempel på detta är de vanligt förekommande diabasgångarna samt ovan nämnda hyperitklackar i terrängen i Värmland och besläktade hyperitdiabaser i Småland. Som ett annat exempel på en extremt mäktig diabasgång, kan nämnas den sydost om sjön Hjälmaren strykande Hälleforsgången, som har en längd av 40 km och en största bredd av 2 km.

Bergartsfragment och mineral från dessa avvikande bergarter kan återfinnas i jordlagren över ett betydligt större område än själva bergartsförekomsten och kan då ge upphov till gynnsamma jordarter.

Till början av sidan

Sveriges yngre sedimentära berggrund

Den sedimentära berggrunden i Sverige har främst bildats ur avlagringar (sediment som lera, sand- och kalkslam i växlande miljöer) som bildats i marin miljö när landet befann sig i närheten av ekvatorn. Dessa avlagringar har sedan konsoliderats och omvandlats till skiffrar, sandstenar och kalkstenar. Det mesta har dock eroderats bort under årmiljonernas gång sedan de s.k. kambrosilurbergarterna bildades för ca 570 - 400 miljoner år sedan under äldre paleozoikum. Inom vissa regioner har de dock bevarats t ex i anlutning till Storsjön i Jämtland, Örebro-Kumlaslätten väster om sjön Hjälmaren i Närke, östgötaslätten mellan Omberg-Motala och sjön Roxen i östergötland samt sydvästra delen av Skåne genom nedsänkning i anslutning till betydande förkastningar.

Andra exempel där sedimentära bergarter bevarats är platåbergen i Västergötland (Billingen, Mösseberg, Ålleberg, Varvsberget, Plantaberget, Gerumsberget, Kinnekulle, Lugnåsberget , Halleberg och Hunneberg). Här har magma trängt upp ur jordens inre och bildat diabasgångar, som idag utgör resterna av en skyddande kappa ovanpå de lätteroderade sedimentära bergarterna. I Siljansområdet däremot har avlagringarna bevarats nedsänkta i en ringstruktur som med stor sannolikhet har skapats genom ett meteoritnedslag vid slutet av devonperioden, c:a 360 miljoner år före nutid.

Utöver dessa spridda förekomster finner man sammanhängande partier av sedimentära bergarter på öland och Gotland. Dessa områden har en berggrund markant skild från övriga Sverige såtillvida att de är närmare knutna till berggrunden i havsområdet än det svenska fastlandet. De utgör båda delar av en sedimentär lagerföljd som utgör bottnen av södra östersjön och som även återfinns i Baltikum. öland utgörs av en äldre avlagring som bildats under kambrium och ordovicium med huvudsakligen sandstenar och skiffrar i Kalmarsundregionen och ortoceratitkalkstenar i öster. Gotland representerar en senare bildningsperiod, silurtiden och utgör på grund av lagerseriens stupning mot öster en yngre bildning än öland. Bergarterna på Gotland karakteriseras dels av markerade revbildningar och dels av lagrade sedimentbergarter. Såväl kalkstenar som märgelstenar förekommer medan utbredningen av sandstenar är tämligen begränsad.

Med öland likåldriga bergarter uppträder inom ett mångfaldigt större område på havsområdets botten utanför Gävle i Bottenhavet. Detta område kan i storlek jämföras med den utskjutande delen av östra Svealand, ca 15 000 km2 (5 gånger Gotlands areal). På grund av dess läge på havsbotten finns det mycket sällan markerat på våra geologiska kartor men på grund av bergarternas karaktär har det på ett betydelsefullt sätt påverkat jordarternas egenskaper i den nordöstra delen av Uppland. Bergarter som karakteriserar detta område är kalkstenar, skiffrar och sandstenar.

Skåne genomkorsas från sydöst mot nordväst av den s.k. Tornqvistzonen, som med sina förkastningar delar landskapet geologiskt i två delar. I norr består berggrunden av granitiskt urberg och i söder finner man sedimentära bergarter från såväl kambrosilurtiden som yngre bildningar från trias, jura och tertiär. De äldsta bergarterna från kambrosilur utgörs av sandsten, alunskiffer och lerskiffer. även trias och jura karakteriseras av sandstenar och lerskiffer medan den sydvästligaste delen av Skåne, mellan Landskrona, Lund, Ystad och Trelleborg samt områdena runt Kristianstad och i Båstadsbukten i Halland domineras av kalksten av krittyp och märgelsten, som utgörs av en konsoliderad kalkhaltig lera. I Skånes sydvästra del finner man således den yngsta berggrunden i Sverige med en ålder på ca 100 miljoner år.

Tornqvistzonen är en zon av förkastningar som stryker i riktningen sydost-norväst mellan rumänska Svarta havskusten och Nordsjön. Zonen går genom Skåne och markerar där gränsen mellan den östeuropeiska plattan med Baltiska skölden där denna gränsar till ett stort sänkningsområde i västra delen av kontinentala Europa. I Sverige är det en ca 50 km bred zon inom vilken ett flertal förkastningar givit upphov till de skånska åsarna, vilka i strikt geologisk bemärkelse ej är några åsar utan urbergshorstar, dvs. höjdryggar som begränsas av förkastningssprickor. Mellan urbergsryggarna ligger bevarade partier med yngre fossilförande bergarter av typen sandsten, skiffer och kalksten. De urbergshorstar som tillkommit genom omfattande förkastningsrörelser under en lång tidrymd är Hallandsåsen, Nävlingeåsen, Linderödsåsen, Kullaberg, Söderåsen och Romeleåsen. I denna zon förekommer även ett stort antal diabasgångar som bildats under perm-karbontiden samt basalter från jura-krita, t ex Rallate, NV om Röstånga.

Till början av sidan

Fjällkedjan

Vår fjällkedja, som sträcker sig i ett 2000 km långt och 100-200 km brett bälte från Nordkap i norr till Stavanger i söder, utgör en del av den kaledoniska bergskedjan (Kaledoniderna) , som splittrades då den nuvarande Nordatlanten öppnades för ca 65 miljoner år sedan. Bildningsmässigt kan vår fjällkedja jämställas med den process som i dag pressar upp Himalaya genom kollisionen mellan Indien och den asiatiska kontinenten.

Kaledoniderna bildades för mellan 510 och 400 miljoner år sedan då en oceangrav som skilde kontinenten Baltica (nuvarande Nordeuropa) och Laurentia (nuvarande Nordamerika och Grönland) började krympa och slutligen slöts. Vid kollisionen pressades Balticas randzon ner under Laurentia. Genom överskjutningar kom avsättningar från havsbottnen (Iapetusoceanen) att skjutas upp och in över Baltica. Detta resulterade i bildningen av stora berggrundssjok, s.k. skollor som transporterats hundratals kilometer åt ost-sydost upp på varandra och in över Baltica samt flacka överskjutningar, som skiljer skollorna från varandra. De olika berggrundsleden uppdelas idag i undre, mellersta, övre och översta skollberggrunden, varav den översta skollberggrunden uppträder huvudsakligen i Norge.

Beroende på omvandlingsgraden i samband med överskjutningarna har de bildade bergarterna fått olika karaktärer. Bergarter som är relativt lite omvandlade är arkos (fältspatsandsten), kvartsit, gråvacka, kalksten och skiffer. Inom de mer omvandlade leden uppträder amfiboliter, som representerar starkt omvandlade basalter och basiska intrusivbergarter, samt ultrabasiska bergarter som ligger växelvis lagrade med glimmerskiffer, gnejs, kvartsit och marmor.

I den övre delen av skollberggrunden, den s.k. Kölin uppträder rester av bergarter som avsatts i den nu försvunna Iapetusoceanen. Här avlagrades stora mängder sediment, som i samband med bergskedjeveckningen omvandlades till olika slags fyllit, glimmerskiffer och marmor. Härtill kommer grönskiffer och grönsten som representerar starkt omvandlade kiselsyrerika och kiselsyrefattiga vulkaniska bergarter. Ursprungsmaterialet till dessa bergarter bildades under ordovicium-silur i en miljö med bassänger i anslutning till öbågar liknande den vi för närvarande har i västra Stilla Havet.

Till början av sidan

Berggrundens betydelse för markens bördigheten

Man kan mycket grovt tala om tre egenskaper hos markens ursprungsmaterial som har avgörande betydelse för markens bördigheten. Det är bergarternas och mineralens innehåll av näringsämnen, deras vittringsförmåga samt vattenhållande förmåga som påverkas av finjordhalten eller lerinnehållet.

Berggrunden karakteriseras av dess ingående bergarter. Bergarterna i sin tur byggs upp av bestämda kombinationer av bergartsbildande mineral. Bergarten kan domineras av ett flertal mineral eller av ett eller två enskilda mineral. Kalksten är exempel på en bergart bestående av uteslutande ett mineral, kalcit medan gnejs kan innehålla kvarts, kalifältspat, plagioklas, hornblände, muskovit, biotit, klorit m. fl. Huvuddelen av de bergartsbildande mineralen är dock föreningar av kisel och syre i kombination med andra element, som t.ex. aluminium, kalium, natrium, kalcium och magnesium.

De bergarter som har bildats ur en avsvalnande magma genom kristallisation av en följd mineral brukar klassificeras efter den ingående kiselsyrehalten. Magmatiska bergarter som har en kiselsyrehalt (SiO2-halt) överstigande 65 vikt-% benämnes därför sura av geologerna medan bergarter med lägre kiselsyrehalt än 52 vikt-% kallas basiska. Dessa begrepp har dock inget sammanhang med pH-begreppet i marken eftersom detta utgör ett mått på vätejonaktiviteten.

Ett mått på det potentiella näringsinnehållet i marken kan man få genom bestämning av basmineralindex, en snabbmetod för mineralogisk jordartsbedömning som lanserades i början på 1900-talet av den svenske pionjären inom markforskningen, Olof Tamm (1934). Basmineralindex utgör ett uttryck för den procentuella andelen mineral med densitet överstigande 2,68 g/cm3. I praktiken innebär det halten av mineral som innehåller magnesium, järn och kalcium och visat sig vara kemiskt lättvittrade. Denna typ av s.k. mafiska mineral förekommer i bergarterna gabbro, diorit, basalt, diabas, hyperit, porfyrit och amfibolit. Gemensamt brukar dessa bergarter omtalas som grönstenar bland skogsfolk, möjligen baserat på den gröna färg som de antar vid vittring. Grönstenar i egentlig internationell bemärkelse utgörs däremot av amfibolit eller omvandlade basiska bergarter.

Kvartsrika bergarter som glimmerskiffer, leptit , gnejs, granit och porfyrer innehåller huvudsakligen mineral med lägre densitet än 2,68 och följaktligen blir basmineralindex mycket lågt.

Vittringsförmågan hos en bergart kan avse såväl känsligheten för mekanisk sönderdelning som kemisk upplösning. Den kemiska vittringen, som leder till frigörelse av mineralnäringsämnen, börjar alltid på mineralpartiklarnas yta och spricksystem samt sprider sig sedan allt längre in i partikeln. Vittringsintensiteten kommer därför att vara beroende av mineralpartiklarnas yta. Bergarterna skiljer sig här åt beroende på mineralsammansättning och kornfogning.

En egenskap hos bergarten som står i samspel med vittringsförmågan är benägenheten att bilda finkorniga jordar. En utbredd missuppfattning är att kalkstenarna inom våra sedimentära berggrundsområden har brutits ned fysikaliskt och givit upphov till de kvartära moränlerorna. Sannolikt är det så att kalkstenarna, t ex ortoceratitkalksten innehåller varierande mäktiga skikt av lera som efter att kalkstenen lakats ut genom kemisk vittring under miljontals år, efterlämnar en lerbädd som omlagrats under upprepade nedisningar och arbetats in med det övriga bergartsmaterialet, som efterlämnats som morän. Finkornigheten gynnar den vattenhållande förmågan och underlättar den kemiska vittringen vilket i allmännhet resulterar i en god tillgång på växtnäringsämnen i finkorniga jordar.

Ofta samverkar de bördighetsfrämjande faktorerna, dvs en lättvittrad berggrund är ofta rik på näringsrika mineral och samtidigt benägen att ge upphov till finkorninga jordarter. Man kan därför göra en uppdelning av berggrunden utifrån hur god näringsstatus den ger upphov till.

Till början av sidan

Referenser:

Loberg, B. 1999. Geologi. Material, processer och Sveriges berggrund.

Lindström, M., Lundqvist, J. & Lundqvist, Th. 1991. Sveriges geologi från urtid till nutid.

SNA-Sveriges Nationalatlas: Berg och jord. 1994 (red. C. Fredén).

SNV. 1994. Markens bördighet. SNV rapport 4337.

Tamm, O. 1934.En snabbmetod för mineralogisk jordartsgranskning. Sv. Skogsvårdsföreningens Tidskr. 32. sid 231-250.

Troedsson, T. & Nykvist, N. 1974. Marklära och markvård.

Till början av sidan


sök i MarkInfo
sök på hela webben
Google
Information Klimat MarkAllmänt MarkKemi Vegetation Interaktiv