MarkInfo
English
Information
Klimat
MarkAllmänt
MarkKemi
Totalmängder i mineraljorden
Makroämnen
Aluminium
Fosfor
Järn
Kalcium
Kalium
Kisel
Magnesium
Mangan
Natrium
Titan
Spårämnen
Barium
Bly
Koppar
Krom
Molybden
Nickel
Strontium
Vanadin
Zink
Zirkonium
Utbytbara baskatjoner
Vittring
Kol, kväve, pH
Trender
Kartor SK 1993-2002
Vegetation
Interaktiv
Sveriges LantbruksuniversitetWebbkarta över MarkInfo Skoglig marklära-hemsidaKontakt

2007-02-10

Zink

Skogsmarkens medelhalter av zink i mineraljorden på 50 cm djup.

 

Tabellfakta

Kemiskt tecken

Zn

Atomnummer

30

Atomvikt

65,377

Specifik vikt

7,14 g/cm3

Smältpunkt

419,5oC

Kokpunkt

907oC

Metalliskt grundämne, tillhörande undergrupp 2B i periodiska systemet. Det ingår tillsammans med kadmium och kvicksilver i den s.k. zinkgruppen. Zink är en blåvit metall, glänsande, kristallinisk och mjuk men med begränsad tänjbarhet. Löses i syror och alkalier samt angrips i fuktig luft där den "vitrostar". Det viktigaste oxidationstalet för gruppens alla tre element är II.

Grundämnet zink undgick länge upptäckt därför att det helt enkelt försvann då sulfidiska malmer rostades. Den zinkoxid som bildas vid rostningen är mycket flyktig och "gick således bort i rök". Metoder att systematiskt fånga den flyende zinkoxiden utvecklades i Persien och Indien långt före milleniumskiftet år 1000 e Kr. Från 1100-talet blev metoden känd i Kina och där utvecklades en storskalig zinkframställning.

Jordskorpans medelhalt av zink är tämligen låg, ca 75 ppm och densamma som för nickel. Litosfären håller ca 80 ppm Zn. I oceanerna ligger medelhalten av zink i storleksordningen (0,5-1)·10-4 ppm. Den genomsnittliga vikthalten för zink hos magmatiska bergarter i den åtkomliga delen av jordskorpan är 45-80 ppm. Hos de sedimentära bergarterna är variationen större beroende på karaktären hos det ursprungliga sedimentet. I jordar håller det vanligen en halt av 10-300 ppm och det förekommer i ett flertal mineral. Jonradien hos zink ligger tämligen nära järn (II) och magnesium (II). I viss utsträckning kan därför zink substituera eller ersätta järn och magnesium i mineralens kristallgitter och speciellt gäller detta ferromagnesiamineral som augit, hornblände och biotit. I stapeldiagrammet visas frekvensfördelningen av zink i svenska skogsjordar. Det aritmetiska medelvärdet ligger nära 61 ppm. Nivån på zinkhalten i jordarna beror i största utsträckning på det minerogena ursprungsmaterialet. Jordar som härstammar från basiska magmatiska bergarter håller höga zinkhalter medan jordar som kommer från mer kiselsyrarika jordar är påfallande zinkfattiga. Lokalt kan zinkhalten påverkas av sulfidmineraliseringar och det är vanligt med förhöjda zinkhalter i områden som har eller har haft gruvverksamhet eller där avfall från gruvhanteringen deponerats.

Det viktigaste zinkmineralet är sulfiden, ZnS som kallas zinkblände eller sphalerit. Zinkblände har en karakteristisk hartsliknande glans. Ren zinkblände kan vara gul eller färgad brun av järn [(Zn,Fe)S] och ju mer järn desto mörkare färg. Det finpulvriserade mineralet är tydligt brunt och att bestämma streckfärgen är en karakteristisk och enkel test. Zinkblände uppträder ofta tillsammans med andra sulfidmineral och en särskilt viktig följeslagare är blyglans. Övriga zinkmineral anses ha bildats genom oxidation av primärt zinkblände. Av dessa må nämnas zinkit ZnO, franklinit Zn(FeO2)2, zinkspat (ädelgalmeja eller smithsonit) ZnCO3 och hemimorfit (kiselgalmeja) Zn4(OH)2Si2O7·H2O. Bortsett från zinkblände, som kan uppträda under reducerande förhållanden är de flesta av de övriga mineralen alldeles för lättlösliga för att bevaras i marken under längre tider.

Bland rena silikater återfinns willemit Zn2SiO4 medan övriga silikater med zink visar substitution av zink med järn och mangan.

Zink är i mycket små halter nödvändigt för både växter och djur. Nivån på zinkhalten i markvätskan har rapporterats ligga i intervallet 3·10-8 till 3·10-6 M. Zinkbrist hos vegetationen är sällsynt, men kan förekomma på nära neutrala eller basiska jordar eftersom markens zinkföreningar förlorar sin tillgänglighet vid stigande pH-värden och zinken fälls ut som hydroxid. Även adsorptionen till goethit [a-FeO(OH)] och sannolikt även till andra järnoxidhydroxidmineral som ferrihydrit ökar vid stigande pH-värden och detta är en av orsakerna bakom zinkens begränsade tillgänglighet i neutrala och alkalina jordar. Liknande låga lösligheter erhålles om kalciumkarbonat (kalkstens- eller kalcithaltiga jordar) finns närvarande med pH-värden som kan uppgå till 8,2. Den bästa tillgängligheten för växter ligger i pH-intervallet 5,5 till 7,0 . Zinkbrist orsakar bl. a. klorofylldefekter.

Hos däggdjuren ingår zink i ett flertal enzymer och i bukspottkörteln medverkar zink i produktionen av insulin. Zink anses också förbättra vår immunitet mot ett antal sjukdomar. Zinkbrist kan leda till försämrad sårläkning och håravfall.

Informationen har delvis hämtats från Jordens grundämnen och deras upptäckt av Per Enghag, Industrilitteratur, 2000.

Till början av sidan


sök i MarkInfo
sök på hela webben
Google
Information Klimat MarkAllmänt MarkKemi Vegetation Interaktiv