Skogsmarkens medelhalter av titanoxid i mineraljorden på 50 cm djup.

Tabellfakta

Titan är ett metalliskt grundämne, tillhörande undergrupp 4A i periodiska systemet, upptäckt av engelsmannen William Gregor 1791. Det är till färgen stålliknande. Det är det 9:e vanligaste grundämnet i jordskorpan (medräknat syre som är vanligast). Det är allmänt förekommande men med relativt låga halter. Den genomsnittliga vikthalten av titan hos bergarterna i den åtkomliga delen av jordskorpan är 0,44-0,60 viktprocent Ti. I oceanerna 4,8*10^-4 ppm. För att underlätta överblicken av de s.k. huvudelementen i den totalgeokemiska analysen anges elementen som oxider. Det ovan angivna siffervärdet svarar då mot 0,73 viktprocent TiO₂.

Elementet förekommer vanligen i mineral som är resistenta mot vittring. Det viktigaste mineralet är ilmenit. Ilmenit uppträder även som lameller i magnetit, Fe₃O₄ (titanomagnetit) och vid större halter därav kan bearbetning på titan löna sig sedan magnetiten efter krossning avlägsnats magnetiskt. En viktig titankälla är också rutil, som är nästan ren TiO₂. Ett annat mineral är titanit eller sfen CaTiSiO₅. Vanligast förekommer mineralen som accessoriska mineral i våra bergarter t.ex. i graniter, syeniter, karbonatstenar och magnetitförekomster. I vulkaniska bergarter ligger halten vid 0,64 % Ti.

I Sverige finns endast lågvärdiga fyndigheter (största kvantiteten är titanomagnetit i Smålands Taberg, högsta titanhalten håller ilmenit och titanomagnetit i Routevare, Kvikkjokk).

Medelvärdet för titan i gnejsgraniter ligger runt 0,31 % (viktprocent), i finkorniga yngre graniter 0,17%, grovporfyriska smålandsgraniter 0,66%, röd Växjögranit 0.49% och basiska bergarter 0.61 %. Det aritmetiska medelvärdet i svenska skogsjordar ligger nära 0.58 viktprocent.