MarkInfo
English
Information
Klimat
MarkAllmänt
MarkKemi
Totalmängder i mineraljorden
Makroämnen
Aluminium
Fosfor
Järn
Kalcium
Kalium
Kisel
Magnesium
Mangan
Natrium
Titan
Spårämnen
Barium
Bly
Koppar
Krom
Molybden
Nickel
Strontium
Vanadin
Zink
Zirkonium
Utbytbara baskatjoner
Vittring
Kol, kväve, pH
Trender
Kartor SK 1993-2002
Vegetation
Interaktiv
Sveriges LantbruksuniversitetWebbkarta över MarkInfo Skoglig marklära-hemsidaKontakt

2007-02-10

Kisel

Skogsmarkens medelhalter av kiseldioxid i mineraljorden på 50 cm djup.

 

Tabellfakta

Kemiskt tecken

Si

Atomnummer

14

Atomvikt

28,09

Specifik vikt

2,33 g/cm3

Smältpunkt

1420 (1410) oC

Kokpunkt

2477 (2355) oC

Omvandling från Si till SiO2

2,14041

Icke-metalliskt grundämne (vid vanligt tryck), tillhörande grupp 4 i periodiska systemet. Kiselpulver är svart. Ultrarena kiselkristaller för halvledarändamål är blågrå. Kisel reagerar med syre och syror (utom fluorvätesyra). Angrips av varma alkaliska lösningar. Kvarts och silikater är kända sedan urminnes tider. Grundämnet upptäcktes och namngavs år 1824 av Jöns Jakob Berzelius. Det latinska grundämnesnamnet silicum har härletts från latinets ord för kiselsten, silex. Kisel är det 2:a vanligaste grundämnet i den åtkomliga delen av jordskorpan (medräknat syre som är vanligast). Det förekommer aldrig fritt i naturen och är nästan enbart bundet till syre i kiseldioxid SiO2 och i olika silikat. I levande organismer spelar det i allmänhet en liten roll. Den genomsnittliga halten av kisel i jordskorpans bergarter är 27,7 %. För att underlätta överblicken av huvudelementen i den totalgeokemiska analysen anges elementen som oxider, i detta fall kiseldioxid. Det ovan angivna siffervärdet motsvaras då av 59,3 viktprocent. Man får dock ej förledas att tro att detta är det samma som halten kvarts. Med en bergartssammansättning svarande mot ett svenskt genomsnitt blir halten 67,5 % SiO2 (viktprocent). I detta fall ingår 8 % basiska bergarter i den relativa fördelningen hos urberget.

I vår berggrund och våra jordarter uppträder kisel huvudsakligen i två former, dels som rena kvartsmineral och dels som silikater innehållande olika grupperingar av huvudelementen. De vanligaste grupperingarna av bergartsbildande mineral omfattar fältspater, amfiboler, pyroxener, granater, glimrar och lermineral. Såväl bildningssätt som egenskaper och klassifikation av silikatmineralen är en hel vetenskapsgren, som ej kan beskrivas här.

En egenskap som är värd att notera i sammanhanget med kisel är att den rena kiseldioxidformen uppträder som mineralet kvarts med en densitet på 2,65 g/cm3 och ingår då i gruppen lätta mineral med densitet < 2,68 g/cm3. Avseende mineralnäringsutbudet valdes denna gräns av Olof Tamm som skiljelinje mellan mineralogiskt gynnsamma mineral med högre densitet och ogynnsamma mineral med lägre densitet. Denna egenskap lades sedan till grund för bestämningen av basmineralindex.

Medelvärdet i svenska skogsjordar ligger nära 73,9 viktprocent och detta visar att kiselinnehållet i jordarten vida överstiger berggrundens genomsnittliga halt på 67,5 % SiO2.

Till början av sidan


sök i MarkInfo
sök på hela webben
Google
Information Klimat MarkAllmänt MarkKemi Vegetation Interaktiv