Skogsmarkens medelhalter av manganoxid i mineraljorden på 50 cm djup.

Tabellfakta

Metalliskt grundämne tillhörande mangangruppen, undergrupp 7 i det periodiska systemet. Mangan är det 12:e vanligaste grundämnet i jordskorpan (medräknat syre som är vanligast). Det är en ljust stålgrå silvervit metall. I kompakt form anlöps mangan något i fuktig luft men angrips därefter endast långsamt. I finfördelad form oxideras det lätt och visar i allmänhet stor reaktivitet. I syror, även oxiderande sådana, sker lätt upplösning. Mineralet pyrolusit, brunsten, är känt sedan antiken. Torbern Bergman och Scheele visade att brunsten måste utgöra en oxid av en tidigare okänd metall, och 1774 lyckades J.G. Gahn i Falun att genom reduktion av brunsten med kol erhålla denna metall. Gahn kallade den nya metallen magnesium, men efter framställningen av Mg ändrades dess namn till manganesium, manganium eller mangan.

Den genomsnittliga vikthalten av mangan i den åtkomliga delen av jordskorpan är 950-1000 ppm. I oceanerna 1*10^-4 ppm. För att underlätta överblicken av huvudelementen i den totalgeokemiska analysen anges elementen som oxider. Det ovan angivna siffervärdet motsvaras då av 1228-1291 ppm.

De ekonomiskt viktiga manganmineralen utgörs av olika typer av malmmineral. Viktigast är malmer som oxider och oxidhydroxider, bland dem särskilt pyrolusit (brunsten) MnO₂ men även manganit MnO(OH) och hausmannit Mn₃O₄. Bland övriga manganmineral kan nämnas karbonatet manganspat (rodokrosit) MnCO₃ samt oxidsilikatet braunit 3Mn₂O₃.MnSiO₃. Mycket stora mängder mangan finns på djuphavsbottnarna i form av konkretioner eller s.k. mangannoduler.

Medelvärdet i svenska skogsjordar ligger nära 0,07% MnO (700 ppm). Mangan emanerar sannolikt från mafiska silikatmineral och accessoriska malmmineral i oxidform. I förhållande till medelhalten i berggrunden är jordarternas halt i C-horisonten något underrepresenterad.

Mangan fungerar som väsentligt spårelement i levande organismer. Mest känd är dess roll i fotosyntesen då det är nödvändigt för de gröna växternas klorofyllbildning. Dock ingår det ej i själva klorofyllet. Det enzym som omvandlar vatten till syre innehåller en grupp av fyra manganatomer, som utnyttjar sin benägenhet att uppträda i olika oxidationsstadier och därvid binda olika kvantiteter syre. Mangan upptas av växterna i form av Mn(II). Denna form oxideras lättare ju mer basisk miljön är. På basiska jordar visar därför växterna tecken på manganbrist (ofta grå eller ljusa fläckar på bladen) vid långt högre manganhalt än på surare jordar.