Skogsmarkens medelhalter av barium i mineraljorden på 50 cm djup.

Tabellfakta

Barium är ett metalliskt grundämne tillhörande gruppen alkaliska jordartsmetaller, undergrupp 2A i periodiska systemet. Det är det 16:e vanligaste grundämnet (medräknat syre som är det vanligaste). Det framställdes av Humphry Davy 1808. Det är en silvervit och mjuk metall, med utseende som bly. Anlöps snabbt i luft till grå eller svart färg. Med vatten bildar den bariumhydroxid och väte. Brinner i luft. Den har en intensiv grön lågreaktion. Identifierades som grundämne 1774 av C.W. Scheele.

Den genomsnittliga halten av barium hos bergarterna i den åtkomliga delen av jordskorpan är 0,04 - 0,05 % (viktprocent). I oceanerna (5-20)*10^-3 ppm. I sin biologiska roll får dock barium betraktas som spårämne.

Barium förekommer i naturen huvudsakligen som sulfatet tungspat eller baryt, BaSO₄ och i viss utsträckning som karbonatet witherit, BaCO₃ eller som alstonit, ett blandkarbonat av kalcium och barium. Bariumsulfat är synnerligen svårlösligt i vatten och har bl.a. fått användning inom den medicinska röntgenologin som kontrastmedel. Alla bariumföreningar är giftiga, som vållat åtskilliga förgiftningsfall.

Bariuminnehållet hos några vanliga bergarter ligger vid 0,06 viktsprocent BaO hos gnejsgranit, 0,08 % hos finkorniga yngre graniter, 0,16 % hos röd Växjögranit och 0,05 % hos basiska bergarter.

Bariums jonradie är för stor för att den skall kunna följa kalcium i någon större grad men däremot kan den substituera och följa kalium.

Relativ mängd i vulkaniska bergarter 0,025 % Ba samt i levande växter 0,003 % Ba.