Totalmängder i mineraljorden

Modermaterialets geokemi

Skillnaderna i jordarternas mineralogi orsakas av att materialet brutits loss från olika bergarter med skiftande mineralogisk sammansättning. Det innebär också att den geokemiska sammansättningen, innehållet av olika grundämnen i markmineralen, varierar.

Kisel utgör en av huvudbeståndsdelarna i de flesta mineral. Det vanliga mineralet kvarts består t.ex av ren kiseldioxid, SiO₂. En hög kiselhalt i modermaterialet indikerar en hög andel svårvittrade mineral.

Kalcium är ett ämne som ingår i flera av markens olika mineral. I växten är dess viktigaste funktion att stabilisera cellmembranen. Eftersom kalcium är ett ganska vanligt ämne i de flesta jordar är det sällan som växterna lider av kalciumbrist.

Magnesium är ett för växterna nödvändigt mikronäringsämne som ingår i växternas klorofyll. Magnesiumbrist kan uppträda på sura jordar där magnesium konkurreras ut av aluminium. Kartorna visar att det finns stor variation i innehållet av kalcium och magnesium i modermaterialet. Speciellt kalcium- och magnesiumfattiga områden hittar vi där vi har fattiga sandstensbergarter, t.ex. den jotniska sandstenen i nordvästra Dalarna.

Modermaterialets geokemi utgör en av de naturgivna förutsättningarna som påverkar jordmånsutvecklingen, vegetationen och skogsekosystemet och som både bidrar till och begränsar skogens produktionsförmåga. Den har också stor betydelse för markens förmåga att neutralisera försurande nedfall.

Analys av totalgeokemi

De halter av makroämnen och spårämnen som redovisas i kartorna är totalgeokemin på 50 cm djup. Totalgeokemin beskrivs med viktandelen för de grundämnen som ingår i mineraljorden. För huvudelementen (makroämnen) baseras beräkningen av viktandelar normalt på oxider av grundämnet. Spårämnen däremot anges som rena element, normalt i enheten ppm (parts per million).

Totalgeokemin bestäms på följande vis:

• Provet siktas för att bli av med texturfraktionen > 2 mm

• Femton gram av resterande jord homogeniseras genom malning.

• Provet glödgas vid 1000 grader Celsius.

• Provet uppslutes (smälts) fullständigt i en litiumboratsmälta.

• Smältan löses i HNO₃ (salpetersyra)

• Lösningen analyseras med ICP-metoden.